Intensivt på kolerasjukhuset

 

Det var en hel del hallaballo innan den nya avdelningen kunde invigas. Jag står näst längst till höger.

Varje år i slutet av torrperioden blir vattenkvaliteten sämre på många ställen i Dhaka och diarrésjukdomarna ökar. Framför allt är det de allra fattigaste som drabbas. De har inte möjlighet att köpa rent vatten och nedsatt immunförsvar på grund av undernäring. Inte heller har de tillgång till sjukvård eller läkemedel när de behöver det.

I slutet av mars och i början av april började diarréfallen på Dhakas stora diarrésjukhus stiga. Cirka 30 procent av alla patienter var infekterade med kolera. Här i Dhaka finns ett speciellt forskningsinstitut, icddr,b, för diarrésjukdomar med tillhörande sjukhus. Det är så välkänt att det är dit de flesta patienter söker sig. Andra sjukhus i Dhaka har mycket liten beredskap för klara av ökat tryck av patienter som snabbt behöver behandling mot uttorkning.

Vi har tidigare varit i kontakt med icddr,b om ett eventuellt samarbete och när antalet diarrépatienter nu ökade tog vi kontakt med dem igen.

Efter många möten med olika statliga myndigheter och icddr,b bestämde vi oss för att stötta ett av de statliga barnsjukhusen under en kortare period. Jag har tidigare skrivit om hur den privata sjukvården verkligen blomstrar här medan man möts av smutsiga lokaler och alldeles för lite personal varje gång man besöker en statlig inrättning.
Det största problemet för de statliga inrättningarna är bristen på medicinsk personal. Ingen vill jobba under eländiga förhållanden och doktorerna vill tjäna pengar och söker sig till privat verksamhet. Men för de allra fattigaste är de statliga sjukhusen det enda alternativet. Vården är inte gratis men avgifterna är relativt små även om patienterna ofta måste köpa sin egen medicin och doktorerna skriver ut onödiga mediciner bara för att få inkomster. 

På det sjukhus vi nu ska hjälpa till har de en speciell diarréavdelning som är isolerad från övriga sjukhuset. Det är bra men den hygieniska nivån var förskräcklig när vi kom dit. Så vi började med att grovstäda, måla om, installera handfat med rinnande vatten, renovera toaletterna och separera patienternas kokvrå från toaletterna (!). Under en period hjälper vi nu sjukhuset med personal för att kunna ta emot fler barn och behandla med enkla metoder som vätskeersättning. Sjukhuset har fått extra utrustning för att kunna hålla en bättre hygien samt mediciner för att kunna ge gratis vård till barn med diarré.

Det är inte helt enkelt att göra sådana här samarbeten med statliga sjukhus som styrs av både politik, byråkrati och maffia. Det var ett riktigt hallaballo inför invigningen då de ansvariga på hälsoministeriet ville ha dit en parlamentsledamot och ville att vi skulle betala för både det ena och det andra i samband med invigningsceremonin. Vi hävdade dock att utlägg för invigningen fick staten stå – vi bistår med det som behövs för att förbättra sjukvården.

På själva invigningsdagen bestämde sig parlamentsledamoten plötsligt för att komma klockan tio trots att invigningen skulle ske halv tolv. I Dhaka kan man inte riktigt göra sådana spontana ändringar på grund av trafiken så det blev en invigning utan parlamentsledamot. Han klippte band och åkte iväg innan de flesta andra ens hunnit komma dit.

Nu är arbetet på avdelningen igång och vi har en läkare, sjuksköterskor, vårdbiträden och städare på plats för att kunna ta emot fler barn i behov av vård.

Spännande samtal med patienterna

För att få en bättre förståelse för vad våra patienter behöver, hur de vill bli bemötta och när de har möjlighet att söka sjukvård har vi under två månader haft diskussioner med människor från de olika samhällsgrupper vi jobbar med. Genom diskussionerna hoppas vi få fram hur vi ska ge information om vår klinik, till vilka grupper vi ska vända oss och vad som är socialt acceptabelt att prata om. Vi har försökt göra de olika grupperna så homogena som möjligt för att deltagarna ska känna sig bekväma: ogifta kvinnor, gifta kvinnor, prostituerade och en grupp med män (de som ofta är de som ger tillåtelse för att någon ska söka vård eller inte). Det ska bli mycket spännande att se vad allt det här kan ge.

 Vi har nu fått en norsk barnmorska till teamet och anställt fler bangladeshiska barnmorskor och läkare som ska ta hand om våra unga kvinnor i Kamrangirchar. Vi har en spännande tid framför oss med att bygga upp något nytt!

Det är mycket jobb som vi måste lägga på undervisning och förberedelser. Men vi hoppas kunna se resultat framöver!

Tonåring i Bangladesh

En av många unga mödrar i Bangladesh. Fin bild tagen av fotografen Ron Haviv.

Sitter och lyssnar på ett efterlängtat regn och ett hejdundrande åskväder. Himlen korsas om och om igen av fantastiska blixtrar. Elen gick precis men efter några sekunder kom generatorn igång så jag slipper sitta helt i mörker. Sval luft blåser genom lägenheten, skönt. Förhoppningsvis är allt lite fräschare imorgon när regnet sköljt bort damm och luftföroreningar från träd och buskar. Mangoträdet utanför mitt hus mår nog också bra av lite regn. De stora blomklasarna har börjat bära små, små mangofrukter; jag ser fram emot den stundande mangosäsongen.

Två helger i rad har vi haft workshop med all personal för att alla ska få en ökad förståelse för vårt projekt. Jag har tidigare berättat om att vi ska erbjuda primär- och mödravård för kvinnor mellan 15 och 24 år, en slags ungdomsmottagning. För att kunna ge dessa patienter bra vård behöver vi utbilda vår personal i hur man bäst bemöter unga kvinnor, speciellt tonåringarna som vi hoppas kunna nå ut till i förebyggande syfte.

Som en del av workshopen hade vi diskussionsgrupper då alla fick beskriva vad de upplevde som positivt och negativt under sin egen tonårsperiod. I grupper med blandning av bangladeshier och internationell personal insåg vi att vi alla delade liknande upplevelser och känslor under vår tonårstid: omöjliga och ständiga nyförälskelser, viljan att bestämma över våra egna liv utan att kunna göra det, känslan av utanförskap mm. Självklart insåg vi också olikheter mellan olika kulturer när det handlar om vilket utrymme man som tonåring kan ta.

I Sverige har jag en känsla av att många tonåringar får ta utrymme; de grälar med sina föräldrar och försöker på olika sätt uttrycka sin frigörelse och utforska sin sexualitet. Kanske är det framför allt här, när vi pratar om sexualitet, som vi märker skillnaden. Att sex förekommer utanför äktenskapet är otroligt tabubelagt och svårt att prata om vilket såklart inverkar på hur vi kan prata om preventivmedel, ogifta mödrar eller vård till prostituerade. För det är klart, Bangladesh är inget undantag i världen. Även här har unga människor sex. Detta tabu är en farlig tystnad som i värsta fall kan leda till att unga kvinnor dör pga olagliga aborter eller självmord. 

Hur vi ska ta upp den här diskussionen och utbilda vår personal är något vi långsamt börjat jobba med. Vi inser att vi behöver ha många rollspel och workshops innan vår personal kan ge goda råd om preventivmedel till våra patienter utan att börja fnittra så fort de ser en kondom. Eller inse att även en tonåring har rätt att berätta om sina problem för en doktor eller barnmorska utan att patientens mamma får veta allt. Men visst, detta måste göras med försiktighet och anpassas så mycket som möjligt till den kultur och verklighet vi lever i.

”Allt är så intensivt”

Slummen utanför Dhaka är en livlig plats, precis invid en av de mest förorenade floderna i världen.

Har just funderat lite på vad som hänt här den senaste tiden. För inte så länge sedan var vi på en dagsutflykt med alla på kontoret tillsammans med deras familjer. Kul att få träffa allas fruar, män och barn och göra något utanför arbetstid tillsammans. Det var uppskattat av alla.

Vi åkte till en plats utanför Dhaka som fungerade som huvudstad för flera hundra år sedan. Ett område med gamla byggnader och grönområden har blivit en utflyktsplats med marknad, museum, karuseller och gungor för barnen. Naturligtvis drog vi uppmärksamheten till oss för vi var ju inte direkt ensamma i parken. Som europé eller afrikan är det svårt att röra sig obemärkt här, helt främmande människor frågar om de får ta foton på en eller ställer sig helt ogenerat och stirrar. Inte helt lätt att bemöta.

Jag har också tillbringat fem dagar i projektet eftersom projektsamordnaren var på semester. Kul att vara i lite vårdmiljö igen, komma närmare patienterna och få mer direkta vårdfrågor att lösa. Jag slutar inte att fascineras av aktiviteten som pågår i slummen under dagen, det finns knappt en kvadratmeter över där inte någon slags business pågår. Där finns allt ifrån apotek, möbelreparatör, bagare, skräddare, skoaffärer, kylskåpsförsäljare och plaståtervinning uppblandat med skolor, moskéer, politiska kontor, polisen… ja, listan bara fortsätter. Allt är så intensivt, bubblande av liv, företagsamhet och hårt slit. Själv blir jag helt slut bara av att se allt detta genom bilrutan när vi åker hemåt mot slutet av dagen.

Barn får också tuberkulos

Våra patienter i slummen utanför Dhaka lever under enkla förhållanden. Här sopor och tvätt vid floden Buriganga.

Majoriteten av de barn vi behandlar på våra kliniker här är under fem år. Men då och då dyker det upp enstaka barn som är äldre än så och svårt sjuka. För två veckor sedan kom en flicka som är sju år och väger 10 kilo(!!!). Hon blev så klart direkt inskriven i vårt nutritionsprogram och hon började äta näringsberikad jordnötspasta (som vi behandlar undernäring med) med god aptit. Hon fick komma till vår dagvårdsavdelning så att vi kunde ha henne under observation och verkligen se till att hon fick i sig det hon behövde. Mormodern, som kom tillsammans med henne, var också i ett ganska magert tillstånd. Det var tydligt att det här var en flicka som växt upp under eländiga förhållanden.

Redan vid ankomsten misstänkte vi att det kunde vara tuberkulos som bidragit till denna avmagring och vi började göra olika undersökningar. Att diagnostisera tuberkulos på barn är inte det lättaste och det man får göra är att ta reda på barnets historik, dvs ta reda på om någon i barnets närhet eller familj har tbc och vilka symtom barnet har. Symtomen kan vara diffusa och inte like tydliga som hos vuxna.

I Bangladesh lever mellan 400 000 och 1 miljon människor med tbc. Olika undersökningar visar att tbc hos barn är underdiagnostiserat. Staten har ett program för hur sjukdomen ska behandlas men man är beroende av olika hjälporganisationer och finansiering av mediciner för att kunna ge behandling till alla som behöver. Att bli behandlad för tbc tar sex månader. Man använder ofta en strategi som går ut på att patienten till en början tar sina mediciner under observation av sjukvårdspersonal. Detta för att verkligen se till så att patienten tar sina mediciner men också för att följa upp biverkningar. Uppföljningen fungerar dock dåligt, speciellt i de urbaniserade områdena.

Efter många olika besök hos olika instanser lyckades vi till slut få in flickan i ett behandlingsprogram så nu får hon behandling för sin tbc samtidigt som hon får behandling för undernäring av oss. Det känns bra att vi kan följa henne och se till så att hon får sin behandling som hon ska.

Läkare Utan Gränser har nyligen gett ut en skrift om behovet av mer fokus på tbc hos barn världen över, läs den gärna! http://www.msfaccess.org/content/out-dark-meeting-needs-of-children-with-TB

”Hur kan jag hjälpa gatubarnen?”

Hoppas att ni alla har haft en lång och skön julhelg med nära och kära. Här har vi också firat så gott vi kan.
Så här efter fyra och en halv månad i projektet i Dhaka, Bangladesh, börjar jag hitta mina rutiner på fritiden och på jobbet. Det blir på ett sätt svårare att få uppslag till bloggskrivandet eftersom det som i början var så främmande nu känns som vardag och ”hemma”.

Något som dock inte går att vänja sig vid, och som både mitt hjärta och min hjärna kämpar med, är alla gatubarn. Varje gång vi stannar vid ett rödljus kommer barn fram och tigger. Eller så trycker mammor upp sina små barn mot rutan. Barn och vuxna med alla möjliga konstiga missbildningar och sjukdomar man inte ens har kunnat föreställa sig går runt bilarna och ber om pengar. När jag ser sjuka barn på våra kliniker känner jag att vi i alla fall gör vad vi kan för att få dem friska och minska deras lidande både på kort och på lång sikt. Men när jag har en liten treåring som springer och tigger efter mig på gatan när jag varit och handlat kommer bara en känsla av sorg och vanmakt över mig. Tänk att en del av världens barn ska behöva ha det så. Vad kan jag göra för att hjälpa barnet på livets hårda väg? Vad hjälper det att jag ger några kronor? Kanske kommer de inte ens till nytta. Många av gatubarnen ”ägs” nämligen av tiggarligor där barn och handikappade utnyttjas för att dra in pengar. Hur jag än beter mig mot de tiggande barnen känns det som om jag gör fel.

I veckan fick vi ett tillskott till teamet. Det är en barnläkare som ska vara en extraresurs i drygt två månader. Hon ska träna våra läkare och sjuksköterskor i projektet så att de blir bättre på att upptäcka patienter med bakomliggande sjukdomar som tex tuberkulos. Hon ska även lära dem hur de ska agera om tillståndet för ett akut sjukt barn behöver stabiliseras innan ambulansen kommer fram så att vi kan skicka barnet vidare till sjukhus. Dessutom har hon erfarenhet av att jobba med tonåringar så vi ska suga åt oss så mycket som möjligt av hennes kunskaper för att kunna förbereda oss för vårt arbete med unga mödrar.

I februari planerar vi nämligen en studie bland de unga kvinnorna i Kamrangirchar för att vi ska få en bättre förståelse för hur vi kan nå ut till dem som behöver vår vård allra mest. Vi vill förstås nå ut till dem som vanligtvis inte skulle söka sig till en sjukvårdsinrättning av olika skäl, exempelvis att de inte har råd, att de är rädda, att de inte vet att det finns hjälp att få osv.

På lördag är det nationell vaccinationsdag så då håller vi öppet på en av våra kliniker – trots att det är lördag – för att vaccinera mot polio och dela ut vitamin A. Här ges inte poliovaccin som en spruta utan som droppar i munnen så det är relativt enkelt att genomföra och leder inte till så många skrikande barn.

Jag vill avsluta det här inlägget med en tillägnan till Dr. Kace som dödades i Somalia strax före nyår under sitt arbete med Läkare Utan Gränser i Mogadishu. Vi arbetade tillsammans i Etiopien under 2010 och han var en person som alltid spred leenden omkring sig. Det behövs fler människor som han och han rycktes bort från vår värld alldeles för tidigt under mycket tråkiga omständigheter. Jag kommer alltid att minnas dig med värme, Dr Kace, och mina tankar går till din familj och dina närmaste.

”Ofattbart att de överlever”

Jag kan tänka mig att de flesta av er där hemma håller på att julstöka för fullt vid det här laget. Dricka glögg, baka pepparkakor, öva inför kommande luciatåg, köpa julklappar m.m. Här i Dhaka får man dock leta om man ska hitta tecken på att julen står för dörren. Eftersom majoriteten är muslimer firas inte jul, det är väl mest vi utlänningar här i Dhaka som firar. I veckan fick jag inbjudan till svenska ambassadens luciafirande och jag tror att det är det närmaste jag kommer julkänsla i år. Gjorde ett tappert försök att baka saffransbullar förra helgen men hade lyckats få tag i falsk saffran så det blev inte riktigt som jag tänkt mig, tyvärr. Det syns dock att ett annat firande är i antågande. Sedan några dagar tillbaka går försäljare omkring och säljer flaggor överallt på gatorna. Den 16 december firas nämligen Victory Day, då är det 40 år sedan Bangladesh vann kriget mot Pakistan och blev ett eget land.

Vädret blir svalare och svalare och är nu riktigt behagligt. Inget regn så alla träd och buskar börjar få ett lager av grått damm och luften är torr och irriterar luftrören. Många av barnen som kommer till vår klink har luftvägsinfektioner och många har andningsbesvär som troligtvis beror på den förorenande miljön de lever i.

Som en av de organisationer som på något sätt arbetar med nutrition medverkar vi i en nutritionsarbetsgrupp varje månad. Förra veckan diskuterades hur jordbruket behöver utvecklas för att försörja den ständigt växande befolkningen men också hur produktionen ska vara så näringsrik som möjligt och inte innehålla för mycket gifter. Användandet av gödningsmedel och bekämpningsmedel har haft stora framgångar i jordbruket här och de medel som används är inte de mest miljövänliga. Det här är ju ett område som Läkare Utan Gränser inte arbetar inom men det är intressant att ta del av diskussionen och hoppfullt att ämnet ändå tas upp på agendan. Jag är övertygad om att miljöpåverkan är en bidragande faktor till alla de bebisar som föds med alldeles för låg födelsevikt och kommer till våra kliniker.

Förvånansvärt många av dessa pyttesmå bebisar överlever dock. Det är helt ofattbart med tanke på den miljö de är födda i och de resurser deras föräldrar har. Ibland är det svårt att förstå hur dessa små människoliv kämpar på och varifrån de får kraften att överleva. De bebisar som väger under 1,5 kilo skickar vi till en neonatal avdelning på ett sjukhus här i Dhaka. Men de har väl också en sådan press på sina sängplatser så de skriver ut patienterna på tok för tidigt. Vi gör så gott vi kan för att följa upp dessa små liv och se till att de fortsätter ammas och klarar av att ta bröstet. Vi försöker också motivera mammorna att fortsätta komma till våra kliniker för uppföljning.

Det värmer så i hjärtat de gånger vi ser resultatet av vårt arbete. Igår berättade en av mina kollegor för mig om en av våra patienter som åkt in och ut på sjukhus sedan födseln och som nu är en riktigt rund och go liten krabat. Mamman är halvsidesförlamad och den lilla flickan är det enda överlevande barnet av fyra som kvinnan har fött. Mellan sjukhusvistelserna har mamman och flickan varit på vår dagvårdsavdelning där mamman fått hjälp med att hitta en bra amningsteknik. Det har inte varit helt lätt på grund av hennes halvsidiga förlamning. Absurt sett, från mitt perspektiv, har flickan döpts till ”Död” eftersom familjen ansåg att det kan skydda flickan från att dö.

Det finns många traditionella föreställningar om vad som bringar hälsa och ohälsa. Nästan alla barn under ett år har ett svart, runt märke målat till vänster på pannan. Detta är ett traditionellt sätt att skydda barnen från ”onda ögat”. ”Onda ögat” anses kunna angripa barnet om en främling tittar på barnet och när barnet blir sjukt skyller man ofta på ”onda ögat”.

”Som om tiden inte räcker till”

Detta bildspel kräver JavaScript.

En typisk veckodag för mig börjar vid 7-tiden då jag går upp och ser fram emot dagens godaste kopp kaffe. Tyvärr finns det ingen vidare kaffekultur i Bangladesh så det är inte så mycket att välja på i affärerna och det som finns är superdyrt om man inte vill hålla sig till pulverkaffe. Avnjuter just nu sista laddningen av ett paket etiopiskt kaffe jag hade med hemifrån. Till frukostsällskap har jag Al Jazeera på teven som sänder bra och korta dokumentärer från olika delar av världen den här tiden på morgonen. Inte alltid så upplyftande ämnen att starta dagen med men jag har inte så många engelskspråkiga kanaler att välja mellan.

Jag brukar försöka komma lite tidigare till kontoret innan all aktivitet kör igång för att hinna igenom några mail ostörd. Eftersom vi nu ligger fem timmar före er i Europa så är det oftast en del mail från huvudkontoret i Bryssel som ramlat in i inboxen under gårdagskvällen.

En av förmiddagarna i förra veckan ägnades åt att diskutera och förtydliga tillsammans med mina bangladeshiska kollegor hur vi ska hålla vårt lager av mediciner för katastrofberedskap välorganiserat och uppdaterat. Bangladesh är ju ett land som ligger i riskzonen när det gäller naturkatastrofer såsom översvämningar, cykloner och jordbävning. Vi har därför en viss katastrofberedskap eller katastrofplan för att snabbt kunna ingripa och ge basal sjukvård åt drabbade. Att ha en katastrofberedskap och ett lager av mediciner och sjukvårdsmaterial kräver att det finns beskrivet i detalj hur och vem som ska agera när katastrofen är ett faktum. Det krävs också att medicinerna och sjukvårdsmaterialet är organiserade så att det i stort sätt bara är att ta dem färdigpackat från förrådet och köra ut till det område där det behövs med mycket kort varsel. Med jämna mellanrum måste läkemedlen bytas ut så att de inte passerar utgångsdatum.

Lunch äter vi alla tillsammans på kontoret och tillagas av vår kocka. Ris, dahl (linsgryta/soppa/sås), kyckling eller kokt ägg och olika sorters grönsaksblandningar är vad som står på menyn. Det som serveras är ganska kryddstarkt med smaker av bland annat spiskummin, vitlök, koriander och chili.

Fick under förra veckan äntligen iväg mina och läkaren i projektets kommentarer på flera behandlingsprotokoll som vi håller på att uppdatera. Vi får hjälp med behandlingsprotokollen från huvudkontoret i Bryssel där barnläkare och dietister ger sin input och vi försöker anpassa så de funkar i praktiken här. Det krävs några mail fram och tillbaka med kommentarer och ändringar innan vi alla är nöjda.

Dagarna gå ofta fort och det känns som om timmarna ofta inte räcker till. Vi brukar försöka avsluta dagen vid 17:30–18-tiden. Jag försöker hålla min lediga tid fri från jobb men det finns alltid något jobbrelaterat att läsa på eller att gå igenom. Försöker några gånger i veckan komma iväg till gymmet och röra på mig lite. Det blir lätt mycket tid framför datorn både på jobbet och på min lediga tid, på tok för stillasittande. Håller igång min joggingrunda i parken på helgen vilket nu går lite lättare när temperaturen sjunkit. Det kalla vintervädret över Himalaya bidrar till att temperaturen sjunker i Bangladesh den här tiden på året. Det är inte heller lika hög luftfuktighet längre då vi nu är i en torrperiod.

Vid 22-23-tiden drar jag lakanet över mig (behövs nu när det blivit lite svalare, ca 20 – 25 grader nattetid) och somnar gott efter några sidor skönlitteratur. Just nu inne i en roman som utspelar sig under 70- och 80-talet i Etiopien och England, kan rekommenderas: ”Sweetness in the belly” av Camilla Gibb.

Tillbaka igen!

Några lekande pojkar som jag träffade.

Då var jag tillbaka i Dhaka igen. Efter mötena i Bryssel hade jag en intensiv vecka på kontoret med budgetarbete, information till teamet om vad som bestämdes i Bryssel och fortsatta planer för 2012. Sedan blev det muslimska helgdagar här så vi har haft långledigt och var några stycken som åkte iväg för att utforska de sydöstra delarna av Bangladesh. Där njöt vi i några dagar av gröna berg, tystnad och vandring mellan små byar på landsbygden. Nu har vi samlat ny energi och är redo för nya utmaningar!

Under året som gått har vi tagit emot undernärda barn och gravida och ammande kvinnor som behövt extra energitillskott. Många av de mammor som kommer hit är unga, de flesta är mellan 18 och 20 år och många har redan haft en-två graviditeter som lett till missfall. Den lagliga åldern för giftermål i Bangladesh är 18 men det accepteras av samhället att flickor gifts bort mycket tidigare än så (eller hur skall jag säga… man blundar för det). I vissa grupper gifts flickorna bort direkt efter att de fått sin första mens, familjerna vill göra sig av med flickorna innan de hamnar i problem. Att bli gravid som tonåring ökar risken för komplikationer både för mamman och för barnet, speciellt när grundhälsan inte är den bästa. Många flickor är korta till växten eftersom att de varit kroniskt undernärda som barn. De har vuxit för dåligt vilket gör att deras bäcken blir små och förlossningar därmed försvårade. Även blodbrist är mycket vanligt och det är förstås inte den bästa starten på en graviditet. Barnen till dessa unga mammor får ofta låg födelsevikt, det vill säga under 2,5 kilo, och missfall är vanliga.

Under 2012 vill vi därför satsa på att få unga mammor att söka sig till vår klinik, erbjuda dem den vård de behöver under graviditeten och efter förlossningen samt följa deras barn fram till att de är sex månader gamla. Så samtidigt som vi har öppenvårdskliniker för barn under fem år så kommer vi ha öppenvård för unga mammor mellan 15 och 24 år. Vården ska innehålla mödravård, man ska kunna få behandling för könssjukdomar, få preventivmedel, vaccinering mot stelkramp med mera. Vi kommer inte att ha någon egen förlossningsavdelning men däremot kommer vi samarbeta med en förlossningsklinik där kvinnorna kan få en säker förlossning. Tyvärr är det allt för vanligt att kvinnor föder barn hemma, helt utan att utbildad personal är närvarande. Genom att följa de unga mammorna har vi också möjlighet att följa barnen och ge dem en bra start i livet med vaccinationer.

De kommande dagarna ska vi sitta ner och planera mer i detalj och lägga upp en tidplan för de närmaste månaderna. Till exempel ska vi annonsera för mer personal (vi behöver bland annat fler nationella barnmorskor och läkare), vi behöver nå ut till nya patienter, vi behöver bestämma vilken träning vår personal behöver osv. Så de kommande månaderna blir det fullt upp! Men det känns väldigt spännande!

”Här handlar allt om titlar”

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag sprang min lilla runda i parken i morse funderade jag på hur jag skulle beskriva sjukvårdssystemet här i Bangladesh för er därhemma. Jag har ju erfarenhet från svensk välfungerande landstingssjukvård men också erfarenhet från länder där det i stort sett inte finns någon sjukvård alls. (Många av er tänker säkert: Välfungerande svensk sjukvård, vad snackar hon om? Mitt svar på det är helt enkelt ”Allt är relativt!”)

Vad jag ser här i Bangladesh liknar inte något av det jag sett tidigare. Det som är tydligt är att sjukvård framför allt är business här. I Dhaka fullkomligt kryllar det av privata apotek (där allt går att köpas utan recept), privata laboratorier och privata mottagningar och sjukhus i olika storlekar. Kvalitén på dessa institutioner är mycket varierande och det finns nog mer att önska av någon slags övergripande myndighetskontroll. Den statliga sjukvården finns också förstås men har inte kunnat anpassa sin tillgänglighet efter den ständigt växande befolkningen. Det finns också både lokala och internationella hjälporganisationer som har mottagningar men de är sällan helt gratis. Även de fattiga måste betala en liten summa för att få hjälp. Denna lilla summa kan dock vara avgörande för de allra fattigaste för att inte söka den vård de behöver. Vi vet att sjukvårdskostnader är en av de utgifter fattiga människor sparar in på för att klara av sina dagliga omkostnader.

Det finns gott om läkare i Bangladesh och tvärtemot hur det är i många andra länder går det två läkare på en sjuksköterska. Läkartätheten i städerna är mycket bättre än på landsbygden. De privata klinikerna i städerna lockar och det är förstås där man kan tjäna pengar. Det är stor sjuksköterskebrist här. Sjuksköterskeyrket har väldigt låg status och det är en utbildning man väljer om man inte kommer in på andra utbildningar eller kommer från en familj som inte har det så bra. Samhället är väldigt hierarkiskt och allt handlar om vilka titlar man har framför sitt namn. En del har ett helt alfabet framför namnet på sina visitkort. Min bangladeshiska kollega Farah, som är läkare, är min assistent och har bland annat en viktig roll i kontakten med myndigheter och sjukhus. Men hon har också en viktig del i analysen av vår statistik och i kvalitetsuppföljning och ska kunna fungera som min stand-in när inte jag är här. Jag har dock förstått, efter att hon förklarat, att det här är något vi måste jobba på med de andra läkarna i projektet. På grund av att Farahs titel är Medical Coordinator Assistant så tolkar de läkare som arbetar kliniskt i projektet det som att hon är min sekreterare. Vilket inte är fallet, hon ska kunna handleda och undervisa dem och göra kvalitetsuppföljningar. Som tur är har hon och jag en bra och respektfull relation så vi kan prata om detta, jag inser dock att det kan bli en utmaning att få det att fungera i praktiken i projektet.

Jag har tidigare beskrivit att vi på våra kliniker inte har någon dygnet-runt-vård så därför måste vi skicka vidare de barn som behöver sjukhusvård till olika sjukhus. Vi har dock problem med att det ofta är fullbelagt; speciellt när det gäller intensivvårdsplatser för de allra svårast sjuka. Vi måste då välja andra sjukhus som kräver deposition från oss som en garanti för att vi kommer att betala vården. Detta ställer till en hel del besvär och ett administrativt gissel vilket i vissa fall förlänger tiden det tar innan patienten får rätt vård. Läkare Utan Gränser är ingen välkänd organisation för de olika sjukhusen och det tar tid att bygga upp ett förtroende och få de olika instanserna att lita på att vi betalar räkningarna för våra patienter. Det är så många saker som borde kunna vara så enkla men som här blir komplicerade och byråkratiska.

Nu kommer det kanske att dröja lite till nästa blogginlägg. Jag kommer nämligen att resa till Bryssel i slutet av oktober för den årliga projektrevisionen.